onsdag 16 augusti 2017

Jag har en plan

Jag har en plan som jag försöker jobba efter när det kommer till träning av unghästar. Denna plan jobbade jag fram med en kompis för sju-åtta år sedan. Min kompis Ängskalla. Eller egentligen slumpade det sig så att hon hade vissa talanger och det var bara att hänga med. Men jag kommer ihåg vad hon kunde vid varje given tidspunkt och det bar hela vägen till Kriteriestoet för hennes och min del.

"Men jag kan också minnas, en stilla sommarnatt" som Ronny Eriksson skaldade. Natten i fråga för min del var när jag stod där i fören på Ådalen III på väg in mot bryggan. Kvällen / natten innan Kallas kriteriefinal. Jag tänkte: "Tänk att jag får vara med om detta, synd bara att det förmodligen aldrig kommer att hända igen och synd att jag aldrig kommer att få chansen att ta lärdom av vad jag gör och har gjort fel inför detta stora lopp."

Men tack och lov hade jag fel i mitt antagande. Jag tog lärdom av vad som gjordes fel och tack och lov fick jag chansen igen med en fin häst igen två år senare, Odile Kiro. Planen som jag och Kalla hade utarbetat tillsammans lades upp på ritbordet igen och vissa justeringar gjordes. Och sådär har det rullat på. Samma grundmall, med vissa justeringar under vägen. Vilket nu senast resulterade i en tredjeplats i finalen med Marre R.F.

En av de fasta punkterna på vägen mot Kriteriet är att jag vill att en häst ska kunna 1.45 full väg på ett bra sätt i mitten av augusti. Marre kvalade ifjol på 1.44 den 18/8. Igår var det dags att syna stallets båda tvååringar med deras respektive första skarpa banjobb i livet. Båda två sprang med lätthet 1.44 med en betydligt snabbare avslutning, så de är helt enligt tidtabellen så här långt. Skönt att ligga så bra till redan nu, då behöver man inte drabbas av panik om, eller snarare när, det blir en sämre period senare under hösten eller vintern.

Jag anser att det är viktigt att man har ett mål och en tanke hur man ska ta sig dit. Sedan kanske målet måste justeras under vägen, viktigt bara att veta vart man ska eller vill, för om man inte vet vart man ska så vet man ju inte heller vilken väg man ska välja. Eller tvärtom, som någon sa i, jag tror det var Alice i underlandet, "Om du inte vet vart de ska, så spelar det heller ingen roll vilken väg du väljer."

Jerker

måndag 14 augusti 2017

Tredjeplats i Kriteriestoet

Min fru Ranja sammanfattar hela vår kriterieupplevelse på sitt instagramkonto ganska bra med ett enda ord: Wihoo!

Men jag ska försöka vara lite mer utförlig. Till att börja med så är hela den här Dannerohelgen helt magisk, framför allt om man har en häst med i någon av huvudlöpningarna och därmed får åka med på den traditionsenliga båtturen på Ångermanälven kvällen innan. Vilket var fallet för oss. Sedan så är det något med stämningen på Dannero som går utanpå det mesta. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på men det känns som att det är människorna där på plats som är själva poängen. Dels såklart tjänstemännen på banan, platschef, sportchef, kanslist osv, men också många andra, de som jobbar i inskrivningen, de som säljer glass, de som hjälper till och fixar med att låna ut hagar och hjälper till med utfodring för oss som vill ha sovmorgon på hotellet med mera med mera. Dessutom har vi ju banan. Många snackar om Bollnäs och Halmstad, jag hävdar att Dannero är av samma klass, kanske inte en supersnabb bana, men underlaget, ja man blir glad av att bara stå och titta på det. Helt fantastiskt på alla sätt. Så sträck på er alla verksamma på Ådalens pärla, ni gör detta till ett kanonevent varje år och vi längtar redan till nästa år.

Marre då. Vi kom till Dannero på lördag eftermiddag och släppte ut henne med Katla i en hage en stund och sedan fick de göra en tidig kväll. Och de togs väl omhand av hjälpsamma människor på banan. Söndag morgon blev det ånyo hage ett par timmar.

Så småningom värmde jag henne några kilometer innan vi ryckte av dojorna och Ove fick testa den nya balansen i snabbare farter. Verkade som att de skulle komma att gå bra.

Dags för defilering och det välbekanta pirret i magen gjorde sig påmint. Det blev värre och värre, ända tills Marre joggade förbi och Ove sa "det känns perfekt" med ett nöjt leende. Då sjänk pulsen temporärt. Starten gick och hon hamnade i fjärde invändigt, med favoriterna uppradade framför. Inget hände förrän på sista bortre då tempot, liksom undertecknads puls steg betänkligt. Fältet sprack upp, två ekipage ryckte ifrån fältet och försvann i fjärran. Sist i klungan satt Marre med torrt krut. In på upploppet låg hon fortfarande åtta men det kändes som att det här skulle kunna bli bra, vilket det också blev. Marre lossade kanonen och tog placering för placering upploppsrakan ner och när röken hade lagt sig så slutade hon på en lika hedrande som glädjande tredjeplats. Ett snyggt rekord och 87.500 friska kronor in på kontot. Helt otroligt att Vår Lilla CC, med god hjälp av kusken fick till detta. Att vi dessutom fick dela ögonblicket med uppfödarna gjorde inte saken sämre.

Tänk att vi än en gång fick vara med om en framgång i ett stort lopp trots vårt ringa material. Tacksamhet är det ord som kommer till mig. Än en gång.

Nu suger vi på den här karamellen och så laddar vi om bössan för kommande stordåd senare i höst!

Jerker.

torsdag 10 augusti 2017

Kallblodslopp x 3 på V75

För tre år sedan skapades ett stycke modern travhistoria då Dannero var först ut i landet med att köra två kallblodslopp på V75-kupongen. Detta sågs på med viss skepsis från en del håll. En skepsis som grundade sig i att man befarade att omsättning pga detta skulle svikta, men också en skepsis som, skulle det visa sig, kom på skam. Omsättningen påverkades inte alls i negativ riktning, tvärtom blev den tre miljoner högre än samma omgång året innan, förvisso gick den då på Skelleftetravet, men det torde ända gå att jämföra de två V75-arrangörerna med varandra. Detta faktum får anses vara en viktig detalj som gjorde att Dannero även i förrfjol och ifjol ånyo fick köra sina två race, Kallblodskriteriet och Guldtäcket på bongen.

Nu i år så flyttar min favoritbana gränsen för vad som är möjligt ytterligare en bit framåt. På söndag körs hela tre lopp inom ramen för V75. Vilket självklart betyder mycket för kallblodssporten på många sätt. Ändå vill jag inte ropa "Hurra!", jag skulle hellre vilja utbrista i ett "Äntligen!". Det tredje loppet är finalen i Kriteriestoet med 350.000 till vinnaren. Självklart ska det loppet också få rampljusets sken över sig. Jag är också väl medveten om man måste lära sig krypa innan man kan gå. Detta med att ta med stoloppet kändes väl innerst inne mer som en tidsfråga, det var bara det med att konceptet med två lopp skulle få sätta sig ordentligt först, därefter skulle nog märrarna få komma med i sinom tid. Kul att det blev av redan nu, trots allt är ju det loppet, i den nuvarande skepnaden, ganska ungt.

Så, vi kör alltså tre kallblodslopp på V75. En historisk omgång. Och i den historiska omgången har vi äran att få vara med i två av loppen. Med de enda två starthästarna vi har i stallet. Superstort för oss!
Hästarna är så välförberedda som de någonsin kan vara och vi ser fram emot helgen med tillförsikt. Av flera skäl. Det att vi ens får vara med är tillräckligt stort, skulle någon av våra krigare ta en fin peng med sig hem så blir upplevelsen ännu större. Och som de kändes i deras respektive sista snabbjobb härom dagen, så blir jag inte förvånad om minst en, kanske båda, kommer att göra väldigt bra ifrån sig.

Jerker.

måndag 7 augusti 2017

Katla Kiro i Guldtäcket 2.0

Katla startar på söndag i Guldtäcket. För den oinvigde: Den segerrikaste hästen på respektive bana startar i detta lopp, med s k "fri handikapp", vilket innebär att blåbär kan möta snabbloppare, men handicapen ska göra att de tävlar på lika villkor. Ett lika speciellt som uppmärksammat lopp och det enda i sitt slag i Sverige. Det körs en gång per år och med 150 lax till vinnaren.

Katla har revansch att fordra. Hon var med i detta lopp även ifjol, men blev då, i mina färgade ögon, felaktigt diskad för en icke existerande trängning på upploppet. Jag tycker inte om att vara dålig förlorare, men jag tycker heller inte om att bli orättvist behandlad. Nog om det.

Hur som haver så är det lika roligt som ärofyllt att få vara med i detta lopp. Roligt för att aldrig spekuleras det väl så mycket inför start som i detta fallet. En sak som alla har gemensamt när startkommandona drar igång är att alla står tjugo meter för hårt inne. Roligt också för att vägen till loppet går via ett flertal segrar det senaste året. Ärofyllt är det för att man representerar sin bana och då loppet går på V75 så blir också uppmärksamheten därefter.

Det speciella med loppet är också att, som jag inledningsvis nämnde, orutinerade hästar kan ställas mot de ärrade elithästarna. Så blev det också denna gång då exempelvis en häst på start har gjort färre starter totalt i livet än vad loppets förmodade favorit har vunnit segrar. Den senare startar dock med åttio meters tillägg.

Så, låt spekulationerna börja!

Jerker.

lördag 5 augusti 2017

Gemenskap och Vi-känsla

När jag och Ranja för drygt tio år sedan började satsa mer eller mindre seriöst på kallblod så föll det sig naturligt att också engagera sig i den lokala Sleipneravdelningen. Vår lokalavdelning var redan då hyggligt aktiv och har dessutom utvecklats mycket, i rätt riktning, under den tid som vi varit med. Jag tycker att det pratas mycket om att "vi ska bli fler", "vi måste vara positiva" osv, ibland får jag känslan av att det allena är det enda viktiga. Det är det inte. Det är också viktigt att det finns starttillfällen, tävlingar året runt och pengar att köra om. Min känsla är att vi på småbanorna ska "vara positiva", medan starterna, tävlingarna och pengarna finns på de större banorna. Jag vill bara ha det sagt. men detta med gemenskap inom sporten är också viktigt.

Vår lokala Sleipneravdelning har jobbat för att få till en gemenskap och en vi-känsla. Och jag tycker att vi har lyckats bra. Kanske, och troligen, är det anledningen till att vi från Skellefteå hade fyra av de fem hästarna norr om Bergsåker i Kriteriekvalen den gångna helgen. Vi har förvisso ingen av stjärnorna i finalerna men vi lyckades kval in två stycken och att vi hade fyra stycken i kvalen vittnar i alla fall om en viss bredd. Och det är ju ur den som det så småningom kan komma en elit. Så detta med att bygga gemenskap är en av ingredienserna för att nå framgång, både för en själv och för ens bana och banregion. Detta är inte minst Sleipner Skellefteås målmedvetna arbete ett exempel på.

Nästa gemenskap och vi-känsla som jag fått ta del av är den inom det lokala ponnytravet. Ponnytravet och travskolan (jag har svårt att förstå var gränsen här emellan går) har utvecklats något alldeles oerhört i Skellefteå de senaste två, tre åren. När Boden körde en heldag för ponnysar igår så vanns fyra av de tio loppen av Skellefteåekipage. Många gamla och inte minst nya kuskar visade också framfötterna. Den viktigaste orsaken till denna kvantitativa framgång är återigen gemenskapen. Jag ser på mina och andras barn hur roligt de tycker detta med ponnytrav är, de stöttar och hejar på varandra och det känns ibland som att det viktigaste är hur bra det går för Skellefteå som helhet och inte vem som vinner det eller det loppet. Och det är ju det här som ska göra att vi i framtiden får fler tränare, kuskar, hästar, tävlingsdagar, starttillfällen och i slutändan mer pengar att köra om. Det är en lång väg att gå, men jag är övertygad om att satsning på våra barn är långt mycket viktigare för vår framtid, än att lyfta fram hårdrockare, höjdhoppare och gladiatorer. Kanske inte en snabbare väg, men långsiktigt långt mycket bättre. För att få barnen och ungdomarna att tycka detta med trav är toppenkul så är återigen gemenskapen nyckeln.

Vikten av att få rätt personer på rätt platser kan inte nog betonas. Jag är glad och stolt över att vi i Skellefteå har sådana personer vid respektive roder. Jag ser det som en förmån att få vara en del av gemenskapen i båda de ovannämnda "familjerna". Det ger mycket glädje, inspiration och social samvaro.

Avslutningsvis vill jag rekommendera Fredrik Backmans sommarprat. Lyssna på det och försök översätta det till travtränande. Många kloka tankar går att översätta till träning av hästar. Han pratar mycket om att inte ge upp, gör det du känner är rätt, prova dina idéer eftersom idéer föder idéer, jobba med det du har för det är det enda du har och inte minst att det inte finns något recept för hur man når framgång. Just detta sista påstående är väldigt talande för travet, det finns inga regler. Som Backman säger: "Du måste hitta din egen väg".

Kämpa!

Jerker.

torsdag 3 augusti 2017

Ytterligare en klassisk final

Nu är det bara ett drygt år kvar till Kriteriestoets final. Men den här gången så hoppar jag över tvåårsmercorna och pratar och Marre istället.

För henne är det bara en dryg vecka kvar till finalen. Finalen av Kriteriestoet 2017, det allra största lopp som överhuvud taget finns för treåriga kallblodsston. För den oinvigde: detta avser både prestigemässigt och prischecksmässigt, förstapriset i finalen betingar 350.000 svenska riksdaler.

Låt mig försöka summera vår resa med Marre från start till nutid i ett enda blogginlägg. Häng med!

För min del handlade det om kärlek vid första ögonkastet. Även om det ögonkastet i dessa digitala tidevarv mest handlade om bilder på mobilen och datorn. Hon är förvisso uppfödd med norrländska mått mätt ett stenkast från oss, dvs 3-4 mil bort, men jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne live som föl. Men en tät kontakt med uppfödaren och många bilder längs vägen höll mig uppdaterad om hennes första levnadsår. Jag tyckte om henne från början, det första jag föll för var hennes bog, manke, rygg och kors. Och det, tillsammans med en inneboende power är än idag hennes största tillgångar.

Vi spolar fram bandet till valborgsmässoafton ifjol. Den dagen premade jag en egentränad häst och satt hela tiden utanpå Marre, som då fortfarande ägdes och tränades av uppfödaren Frida Andersson. Jag ansåg vid det tillfället att min egen häst var betydligt snabbare och bättre än Marre. Efter mål släppte jag iväg min häst i 45-47-tempo nånting runt svängen. Och Marre som dittills, mig veterligen, aldrig sprungit så fort bara svarade undan. Då började jag på allvar fundera om hon inte en gång för alla borde bli min.

Nåja, dagarna gick och beslutsamhetens friska hy gick i eftertankens kranka blekhet över. Marre var till salu och jag försökte få än den ena än den andra att inhandla henne. Tills en dag jag i juni då jag tänkte att "nu får jag sluta tjollra och köpa henne själv!". Sagt och gjort, hon blev vår.

Allt gick på räls under förra sommaren och hon kvalade på en 44-tid i augusti. Jag tränade på under hösten. Då, helt plötsligt, började maskineriet gnissla. Vintern var lång, mörk och svår, bildligt och bokstavligt. Vid årsskiftet var jag nära på att ge upp. Hon kunde inte springa 2.00. Bara galopper och dåligt humör och orytmisk och alla fel som tänkas kunde. Men efter omlagd träning och ny balans så vände det igen och fram mot vårkanten så började det ånyo fungera som det skulle.

Sen har det varit lite trassel med sjukdom osv under försommaren men det har inte varit några större problem. Och nu är vi alltså med i Den Stora Finalen. Vi kanske inte kommer att slåss om segern, men vi är i alla fall med!

De känslor som infann sig just efter att hon kvalade in den gångna helgen är svåra att beskriva, klyschigt men sant. Glädje, stolthet, tacksamhet och kanske en liten liten tår i ögonvrån då ingen såg var några av de företeelser som gjorde sig påminda.

Jag tror och hoppas att resan med Marre bara har börjat och knappt det. Hon är en härlig häst som jag tror hela vår familj kommer att ha mycket roligt med framöver, på och utanför tävlingsbanan. Närmast ser vi fram emot nästa helg med båten på Ångermanälven och en härlig tävlingsdag!

Jerker.

onsdag 26 juli 2017

Startlistan

Igår kom den, den som vi väntat på i mången dag, startlistan till Marres kval till Kriteriestoet på söndag. Det största lopp som över huvudtaget finns för treåriga märrar i Sverige. Och vi är med!

I åtminstone en vecka har jag flera gånger dagligen gått in och kollat hur många som anmält, spekulerat för mig själv och med andra vilka som anmält och slutligen funderat hur många som ännu inte gjort det. Slutligen så blev det nitton anmälda till detta anrika lopp, vilket, förutom evig ära, erbjuder 350.000 kronor till den slutgiltiga vinnaren av finalen om drygt två veckor.

Nu fortsätter och kanske t o m accelererar spekulationerna. Hamnade vi i "rätt" försök? Vilka kan vi slå? Vilka måste vi slå? Vilka kan vi inte slå? Nio hästar i vårt försök, sex går till final. Marre är alls inte given att gå till final, men det kan gå. En låång väntan till helgen stundar. Och allt ska tills dess prepareras och göras så bra det någonsin går, allt för att ta oss till finalen.

Igår gick Marre ett sista prepareringsjobb, ett lugnt sådant i drygt 40-tempo med en blixtrande avslutning sista 150 metrarna. Ny kusk i jollen också. Även om det föll väl ut så håller vi nog oss till Ove A Lindqvist när åskan väl går framöver.

Marre känns kanonfin och det finns inga moln på himlen. De eventuella moln som har funnits ska väl i så fall vara att hon var lite krasslig hela maj månad och den träningsmånaden får vi tyvärr aldrig igen. Dock tycker jag att hon har kommit igen på ett okej sätt de senaste veckorna och jag tycker att hon är i bästa möjliga form för dagen. Marre är också en gång för alla nu funtad så att hon aldrig är ledsen och hon verkar göra vad som krävs av henne på ren glädje varje dag. Och det kan bära långt. Förhoppningsvis hela vägen till, för oss, ytterligare en klassisk final!

Jerker.