Hemma igen

Det är över. Det stora äventyret. För den här gången. Och än en gång infinner sig känslan "det här vill jag uppleva igen".

Det är så stort i min värld, detta att få åka med sin egen häst till Paris. För det första att få köra runt på Grosbois och för det andra att få köra runt på Vincennes.

Katla har en tillräckligt hög högstanivå för detta äventyr, tyvärr är inte lägstanivån lika hög, vilket visade sig denna gång. Hon hade behövt prestera på sitt yttersta för att hävda sig, nu gjorde hon inte det och då räckte hon helt enkelt inte riktigt hela vägen. Galopp i båda loppen, oplacerad i det första och diskad i det andra. Men det spelar liksom ingen roll. Upplevelsen av att ha varit där med en egenuppfödd, egentränad och egenägd häst bär jag och familjen med oss hela livet. Och det är det som räknas denna gång.

Katla tog resan förhållandevis bra och nu sent på lördagskvällen, drygt två dygn efter det andra och sista loppet, så står hon åter där hon bokstavligen hör hemma. I sin box, granne med bästa kompisen Ängskalla (vilket Kalla också verkar uppskatta å det grövsta) och mumsar på sitt eget hö och dricker sitt eget vatten. Sannolikt känns resan i hennes späda kropp, fattas bara annat, men hon verkar vid god vigör. Det enda spår av resan som syns är svärtan från kolstybben i hennes tre vita strumpor, vilken lär försvinna när hon får springa ut i snön i sin hage under morgondagen.

Förutom det rent sportsliga så har vi haft en fantastisk vecka. Eiffeltorn, Triumfbåge, Notre Dame, Montmartre, Sacre Coeur, Versailles, goda måltider, tåg, tunnelbana och flyg, umgås med travnördar, mycket skratt, möte med nya och gamla bekanta inom travvärlden och sist men inte minst, att få dela allt detta med våra barn. Återigen, detta är en vecka som vi aldrig kommer att glömma.

Tack Anna för att du ville och kunde ta dig tid att resa med och ta hand om Katla. Det kändes tryggt och betydde mycket för oss.

Nu ska vi bara klura ut hur vi fortast möjligt ska ta oss till Paris med en egen häst igen.

Jerker.

Första racet på Vincennes

Lite svårt att blogga i Paris. Dels pga taskigt internet och dels pga att det måste göras medelst mobiltelefon. Men här kommer en kortis om första loppet i alla fall.

Katla blev sist av de icke diskade. Officiellt blev hon tia. Men kag är ändå rätt så tillfreds. Hon sprang lika fort som Kalla gjorde då hon blev fyra för två år sedan, hon gjorde det trots en gunga på vägen och hon noterade sin tredje snabbaste tid någonsin. Att sedan de andra var numret för stort kan inte vi göra något åt.

Tack och lov är hoppet det sista som överger en travtränare, så på torsdag tar vi dem! Trots att hon ånyo fick sämsta möjliga utgångsläge, spår nio bakom den nia ekipage breda startbilen. Men nu kör vi på stora banan där startrakan är typ fyrahundra meter. Så ska nog lösa sig.

Håll tummarna för oss i lopp ett på torsdag.

Höres!

Jerker.

Världsrekord

På torsdag kommer jag att sätta ett världsrekord. Kan inte tänka mig annat. Förvisso i högsta grad inofficiellt men ändå.

Jag har två starthästar i mitt stall. Båda dessa startar under torsdagen. Och de gör det i princip i var sin ände av en världsdel. Katla Kiro tävlar i Paris och Ängskalla gör detsamma i Boden. Det är inte bara de 280 milen som skiljer dessa hippodromer åt. Men nu är det inte det jag vill ha sagt, utan just det att hundra procent av mina starthästar startar och att de gör så långt ifrån varandra geografiskt och på samma dag.

Jag kan inte tänka mig annat än att det innebär ett nytt prydligt världsrekord!

Jerker.

Flip flop flap

Röyns Kristine, vårt tvååriga sto, har varit lite knölig och orytmisk, kanske t o m på gräsen till framhalt under några veckor.

Men sedan ca tio dagar tillbaka är problemen så gott som bortblåsta. Jag vet inte varför, men allt vände i samband med att jag slog på henne flap-skor fram.

Varför blev det bättre då? Jag vet inte, men ett vet jag och det är att man i varje fall måste ha en tanke med varje given åtgärd när det kommer till travhästeri, oavsett om det rör sig om foderbyte, val av avelshingst, byte av kusk, träningsupplägg, ändrad balans, matchning osv. Jag är inte alls någon stor vän av att skjuta från höften, utan man ska ha ett syfte med det man gör, sedan kan det så klart bli fel ändå, men det ärr lättare att identifiera ett fel och förkasta en idé om man vet vad idén var från början.

Min idé och mitt syfte med flap-skorna var att jag tänkte att hästen hade någon form av smärta lågt ner på ena frambenet, sannolikt någon mjukdel. Här ska sägas att hustrun var den som troligen lyckades lokalisera den bäst i form av en svullnad under knät. Jag tror på cirkulation i alla dess former när det kommer till fysiologi, inte minst cirkulation av blod. En flap-sko gör att hovmekanismen och hovens pumpfunktion generellt fungerar bättre än med en vanlig sko och därmed blir hela benets cirkulation förbättrad. Nåt hände, svullnaden gick ner och hästen är betydligt mer rytmisk, så jag tror att det blev rätt.

Det kan också vara så att enkelt att den ökade tyngden som flap-skorna ger, gör att hon får ett längre och "stadigare" framsteg och därför blir rytmisk, sliter mindre ont och travar bättre.

Det kan också vara så enkelt att hon var i en växtperiod som nu har gått över och att hon därför rör sig bättre.

Det kan också vara så enkelt att hon har blivit starkare och orkar med sin jättebabykropp lite bättre, eller att hon behövde lite tid att anpassa sig till den träning som hon får nu hos oss.

Eller också kan det vara något annat icke definierat.

Men min tro är att skorna förbättrade cirkulationen i hovarna och benen och att det därför blev till det bättre på det stora hela. Det tror jag på. Och det är viktigt, att göra just det, det man tror på.

Jerker.

Sista förberedelserna

Katla var in till banan under lördagen för ett sista träningspass innan avresan imorgon måndag. Hon kutade runt ovalen två varv i 32-tempo och kändes ok. Inte superbra, men hon var gammelskodd, gick utan check, sidostång och huvudstång. Och då brukar inte betyget bli högre än "ok". Jag är helt övertygad om att hon kommer att vara på tårna på ett helt annat sätt på kolstybben om en vecka.

Idag gör vi de sista förberedelserna.

Fixa Katlas hovar, sko på henne broddskor med broddar som kan avlägsnas under resan (hon går normalt med fasta broddar) och smida till tävlingsskor och hemreseskor som ska spikas på i Frankrike.

Igår var sista chansen att köpa in eventuella saker som fattades, så det är nu gjort. Hö pressade vi tidigare i veckan. Selar och utrustning ska smörjas. Vi ska kolla upp sulky och reservhjul + packa in dessa. Vi ska också ha med en träningsvagn som ska gås igenom. Kraftfoder, mat och annat kolijoks ska beräknas och packas. Kläder, täcken och bandage osv ska tvättas och inventeras. Hinkar, krubbor skoverktyg. hästpass, exportcertifikat, veterinärintyg, grimmor, grimskaft, broddnyckel, selpåsar, extra boots, skygglappar osv osv

En hel massa att tänka på således. Vi gjorde förvisso allt detta för två år sedan, men den gången åkte jag ju själv med hästen, vilket inte är fallet den här gången och därför känns det desto viktigare att allt kommer med och blir rätt, så att det inte blir så struligt för Anna som ska ta hand om vår primadonna.

Imorgon kör jag ner Katla och Anna till Hudik för ett första pit stop. Sedan åker alla svenska hästar i gemensam transport därifrån på tisdag morgon. Ankomsten till Grosbois är beräknad till torsdag. Jag, hustrun och barnen kommer till Paris på lördag eftermiddag, dagen innan det första loppet.

Jerker.

Bootcampen är över

Katla Kiro goes to France. Det är sen gammalt. Och nu börjar arbetet med att slipa formen och ge henne så goda förutsättningar som möjligt att lyckas i grodätarlandet.

Resan dit och hur hon klarar den kommer att klara den, kommer att bli en viktig pusselbit. Jag tror att det kommer att gå bra, men säker kan man så klart aldrig vara. "Sundsvall är det längsta söderut som hon har varit, och då ska ni veta att det var en kort visit." Okej då, Hälsingland ett par gånger, men någon sådan text har Ronny Eriksson aldrig skrivit. Hon har fått extra mycket mat några veckor vilket förhoppningsvis har gett henne lite mer reserver att ta ur. A och O är givetvis drickandet. Det brukar inte vara några problem när det gäller Katla, så där är jag inte speciellt orolig.

Träningen och formen då? Ja, hon har tränat stenhårt hemma i backen sedan förra starten. Inte primärt för att hon skulle till Paris egentligen, utan mest för att hon inte hade några vettiga lopp att starta i och någon gång måste man ju träna också, typ. För fem dagar sedan var hon in till banan och gick ett 28,5-jobb full väg. Och i förrgår var det ett tungt pass i backen igen. Nu är dock hårdkörningen över och hon ska få tre lugna pass innan avresan, vilken sker om sex dagar. På måndag närmare bestämt. Distanspass idag tisdag, lätta intervaller i backen på torsdag och sedan ett lugnt banjobb på lördag.

Därmed så ska jag ha gjort den delen av läxan efter bästa förmåga. Då är det bara resten av förberedelserna kvar. Mer om det senare.

Jerker.

Omtumlande dag

Dagen då vi fick det glada beskedet börjar lida mot sitt slut. Det har varit en omtumlande dag. Vi var förvisso förberedda på att det skulle bli lite körigt men det blev ändå lite mer att fixa med än vad vi hade trott. Stackars oss. Not. Men ändå.

Storlek på hästtäcke, val av strö på Grosbois, skoinfo till det första loppet, storlek på skötarens (Anna Jakobssons) jacka, kuskönskemål, letande och bokande av extra biljetter, både flyg och anslutningståg, fixande med hotell, ledighetsansökan från barnens skola, intervjuer från div tidningar och sajter osv. Men nu är det mesta i box och vi kan börja jobba med hårdvaror. Dvs packa och förbereda och då framför allt hästen.

Delegationen som åker med Katla är alltså Anna som åker med i hästbussen. Katlas kusk blir Ove A Lindqvist. Och sist men inte minst så åker vi hela familjen också. Vilket kom som en total överraskning för barnen. Vi känner en stor glädje inför det faktum att vi kommer att skapa ett oförglömligt minne för våra barn.

För att hästar ger allt.

Jerker.

Katla Kiro till Paris!!!!!!!!!

"Travsport handlar om att sätta upp, infria och överträffa sin drömmar", jag tror det var Frasse Fransson som myntade det uttrycket. Jag är ödmjuk inför det faktum att vi än en gång får vara med på en fantastisk resa, i dubbel bemärkelse,

Tänk vad vi får vara med om genom våra hästar. Jag har nypt mig i armen så många gånger nu, att jag för länge sedan har tappat räkningen. Och nu på förmiddagen så var det dags för ett nyp igen.

Då det äntligen stod klart att vi får åka ner till Vincennes och tävla med vår egen uppfödning, vår egen på jorden så lilla men i hjärtat så stora Katla Kiro.

Det finns två sätt att ta sig dit. Totalt rör det sig om fyra platser. De två första går till ettan och tvåan i ett uttagningslopp, vilket kördes för tio dagar sedan, utan vår medverkan. Därefter kan man seedas in genom ett inte alls oinvecklat poängsystem. I det första fallet är det "enkelt og greit" på ren norska att utse resenärerna, i det andra fallet är det betydligt krångligare, parametrar ändras hela tiden, bl a beroende på vad hästarna gör på banorna de sista dagarna innan anmälningsstopp och inte minst beroende på vilka hästar som anmäler sitt intresse.

Jag och Ranja har tänkt och kollat, ritat och räknat, vridit och vänt på alla tänkbara scenarior. Vi har hela tiden haft känslan att vi skulle få nådiga nicken. Om inte om vore osv. Men nu är det alltså klart och vi kan börja packa. Inte minst till hästen och hennes resa.

Tänk att vi får vara med om detta äventyr igen. För två år sedan fick vi åka med Ängskalla och nu alltså med vår andra supermärr. Förra gången var det ett stort äventyr och vi hade ingen aning om vad som väntade. Nu vet vi ungefär och det vette katten om det inte känns ännu roligare denna gång. Inte lika spännande kanske, men roligare.

Det var förvisso enormt stort att få köra på Grosbois och värma på Vincennes med en häst som man köpt som liten, kört in och tränat hela vägen. Det enda som skulle kunna toppa det var att få göra det med en häst som man utöver allt detta, också hade fött upp själv. Och det är klart att den drömmen fanns långt borta i fjärran. Men därifrån till att den skulle slå in var ett "giant leap".

Men nu har den alltså slagit in! Ouch! Oj, nu nöp jag nog lite väl hårt.

Jerker.