När jag och Ranja för drygt tio år sedan började satsa mer eller mindre seriöst på kallblod så föll det sig naturligt att också engagera sig i den lokala Sleipneravdelningen. Vår lokalavdelning var redan då hyggligt aktiv och har dessutom utvecklats mycket, i rätt riktning, under den tid som vi varit med. Jag tycker att det pratas mycket om att "vi ska bli fler", "vi måste vara positiva" osv, ibland får jag känslan av att det allena är det enda viktiga. Det är det inte. Det är också viktigt att det finns starttillfällen, tävlingar året runt och pengar att köra om. Min känsla är att vi på småbanorna ska "vara positiva", medan starterna, tävlingarna och pengarna finns på de större banorna. Jag vill bara ha det sagt. men detta med gemenskap inom sporten är också viktigt.
Vår lokala Sleipneravdelning har jobbat för att få till en gemenskap och en vi-känsla. Och jag tycker att vi har lyckats bra. Kanske, och troligen, är det anledningen till att vi från Skellefteå hade fyra av de fem hästarna norr om Bergsåker i Kriteriekvalen den gångna helgen. Vi har förvisso ingen av stjärnorna i finalerna men vi lyckades kval in två stycken och att vi hade fyra stycken i kvalen vittnar i alla fall om en viss bredd. Och det är ju ur den som det så småningom kan komma en elit. Så detta med att bygga gemenskap är en av ingredienserna för att nå framgång, både för en själv och för ens bana och banregion. Detta är inte minst Sleipner Skellefteås målmedvetna arbete ett exempel på.
Nästa gemenskap och vi-känsla som jag fått ta del av är den inom det lokala ponnytravet. Ponnytravet och travskolan (jag har svårt att förstå var gränsen här emellan går) har utvecklats något alldeles oerhört i Skellefteå de senaste två, tre åren. När Boden körde en heldag för ponnysar igår så vanns fyra av de tio loppen av Skellefteåekipage. Många gamla och inte minst nya kuskar visade också framfötterna. Den viktigaste orsaken till denna kvantitativa framgång är återigen gemenskapen. Jag ser på mina och andras barn hur roligt de tycker detta med ponnytrav är, de stöttar och hejar på varandra och det känns ibland som att det viktigaste är hur bra det går för Skellefteå som helhet och inte vem som vinner det eller det loppet. Och det är ju det här som ska göra att vi i framtiden får fler tränare, kuskar, hästar, tävlingsdagar, starttillfällen och i slutändan mer pengar att köra om. Det är en lång väg att gå, men jag är övertygad om att satsning på våra barn är långt mycket viktigare för vår framtid, än att lyfta fram hårdrockare, höjdhoppare och gladiatorer. Kanske inte en snabbare väg, men långsiktigt långt mycket bättre. För att få barnen och ungdomarna att tycka detta med trav är toppenkul så är återigen gemenskapen nyckeln.
Vikten av att få rätt personer på rätt platser kan inte nog betonas. Jag är glad och stolt över att vi i Skellefteå har sådana personer vid respektive roder. Jag ser det som en förmån att få vara en del av gemenskapen i båda de ovannämnda "familjerna". Det ger mycket glädje, inspiration och social samvaro.
Avslutningsvis vill jag rekommendera Fredrik Backmans sommarprat. Lyssna på det och försök översätta det till travtränande. Många kloka tankar går att översätta till träning av hästar. Han pratar mycket om att inte ge upp, gör det du känner är rätt, prova dina idéer eftersom idéer föder idéer, jobba med det du har för det är det enda du har och inte minst att det inte finns något recept för hur man når framgång. Just detta sista påstående är väldigt talande för travet, det finns inga regler. Som Backman säger: "Du måste hitta din egen väg".
Kämpa!
Jerker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar